Hur bygger hästen ryggmuskler?

E 

n stark rygg ger en hållbar, arbetsvillig, ridbar och glad häst! Många problem skulle kunna undvikas om ryttarna lade ner lite mer tid på att bygga upp en grundstyrka och grundkondition hos hästen. Många hältor skulle aldrig uppstå, många av de problem som ryttare kan ha med sina hästar, som bockningar, skenturer, ostadig form eller allmän istadighet skulle försvinna helt. För att förstå hur hästen använder sin rygg kommer vi först att sätta oss in i några grundläggande anatomiska principer. Att hästen ”arbetar med ryggen” har blivit till ett sådant uttryck som alla har hört, men som få vet vad det egentligen innebär.

Ryggens anatomi - Skelettet

Ryggraden (columna vertebrae) börjar strax efter nackbasen uppe vid hästens kranium och fortsätter ända ut till svansroten. Kraniet består till största del av två stora ben, underkäke (mandibula) och överkäken (maxilla). Dessa tillsammans med hjärnan och hjärnvätskorna väger åtskilliga kilon. Ryggraden har flera funktioner, dels som hävstång för rörelser i flera rörelseplan och dels som skydd åt den viktiga ryggmärgen som innehåller sensoriska och motoriska nerver. Varje kota har tre stycken större benutskott, en på varje sida och en som står rakt upp. Tvärutskotten heter processus transversus, och taggutskotten eller tornutskotten heter processus spinosus. Dessa kallas också för ”spinoserna” i dagligt tal. Det finns 7 halskotor (vertebrae cervicales), varav de två första har ett speciellt utseende och därav också fått speciella namn. Första halskotan kallas för Atlas och andra halskotan för Axis. Mellan nackbasen och atlas kan hästen utföra en nickrörelse (flexion/extension), och den brukar därav kallas för en Ja-led. Denna nickrörelse är en del av det begrepp som vi kallar ”på tygeln”. Enligt tävlingsreglementet skall hästen ha nacken som högsta punkt när den går korrekt på tygeln. På engelska säger man att hästen är ”on the bit” vilket betyder ”på bettet”. Ett uttryck som jag tycker är lättare att förstå, men som tyvärr betyder någonting helt annat på svenska…

Mellan Atlas och Axis kan hästen ”skaka nekande” på huvudet (lateral flexion). Därför kallar man det ibland för en Nej-led. Detta är vad vi kallar att ”ställa i nacken”. Här finns också rotation. Mellan de resterande fem halskotorna finns en stor rörlighet. Här finns både rotation, flexion och extension. Hur många har inte sett en häst klia sig på rumpan med tänderna? Efter halskotorna kommer bröstkotorna (vertebrae thoracicea). De är 18 till antalet och ledar även mot de 18 revbenen (costa). Tillsammans med bröstbenet (sternum) bildar de thorax, eller bröstkorgen. Ledningen mot revbenen begränsar rörelsen i sidled i thorax. Det finns flera moderna studier som har försökt ta reda på hur, var och när den sidoböjning vi upplever på volt sker. Resultaten har dock varierat rätt kraftigt och därför tänker jag inte redovisa för någon av dem här. Förr i tiden sa man att det inte fanns någon sidoböjning alls mellan bröstkotorna, men idag vet man bättre. Vi nöjer oss med att konstatera att det i thorax förekommer viss sidoböjning. Här finns även viss rotation, flexion och extension. Bröstkotorna har långa tornutskott (processus spinosus). Dessa blir kortare ju närmre länden man kommer. Som längst är de i manken där de kan bli upp till 30 centimeter.

Sedan följer ländkotorna (vertebrae lumbales). De är normalt sett 6 till antalet, men kan på vissa raser som t.ex. arabhästen vara endast 5st. Efter länden kommer en viktig passage i ryggraden, nämligen korsbenet (sacrum). Korsbenet är, i och ledningen mot bäckenets övre del (ilium), ryggradens förbindelse med bakbenen. Här överförs kraften från bakbenen in och upp genom ryggen. Korsbensleden, eller Sacro-Iliaca leden (SI-leden) är en stramled som är omgiven av flera starka ligament. Detta innebär att leden i sig själv har mindre än fem graders rörlighet, men att den har stor följsamhet i förhållande till bäckenet. Något man kan känna tydligt när hästen förflyttar sig framåt. Sist kommer svanskotorna (vertebrae coccygeae). På människa heter det os coccygis eftersom vi inte har svanskotor utan bara en sammanväxt benstump. Svanskotorna är allt emellan 17-21 till antalet. Hästen använder bland annat sin svans till att vifta bort insekter för sig själv och sina hagkamrater. Men den är också användbar som en del av hästens balanssinne. När hästen välver sin rygg kan man se hur ligamenten i rygg och svans sträcks, och bildar en avslappnad båge. Detta skall inte förväxlas med hästen som spänner upp svansen när den känner sig stressad. Rörligheten i de olika partierna skiljer sig förstås även mycket mellan olika individer. Det beror delvis på arv och hur ledytorna är utformade, delvis på hur strama ligamenten är runt leden och delvis på hästens träning och hur smidig eller stel den är i sin muskulatur. Vissa hästar kan ha pålagringar mellan tornutskotten som ytterligare minskar flexibiliteten. Detta kallas för ”kissing spine”. Pålagringarna ger i vissa fall smärta med påföljande hälta eller ovilja till rörelse, men i andra fall kan de gå helt obemärkta förbi.

Ryggens anatomi – Muskulaturen

I ryggen finns ett stort antal muskler som överlappar och korsar varandra och därigenom skapar rörelse och stabilitet. Att gå igenom alla dessa skulle kunna klassas som ”onödigt vetande för den genomsnittlige hästägaren”. Därför kommer jag istället att fördela musklerna i olika grupper där musklerna har en gemensam nämnare. Den första grupperingen som jag vill nämna är det spino-transversella systemet. Detta är långa muskler med korta muskelfibrer som löper uppåt på tvären. De urspringer från processus spinosus och fäster på processus transversus. Muskelfibrernas förlopp gör att dessa muskler roterar bålen åt samma sida som muskeln befinner sig på. De kan också hjälpa till vid sidoböjning. När båda sidor kontraheras samtidigt kommer ryggraden att extenderas, del vill säga urholkas och bli konkav. Ett exempel på en sådan muskel är m. Longissimus dorsi (ibland kallad ”långa ryggmuskeln” i svenska sammanhang). Denna muskel löper hela vägen från korsbenet ändå fram till de fyra nedersta halskotorna. En häst som drar ihop långa ryggmuskeln blir därför inte bara konkav i rygg, utan även i halsen. Dessa hästar brukar man i dagligt tal kalla för ”stjärnkikare”, eller säga att de går med ”underhals”, även kallad ”hjorthals”. För att skapa stabilitet finns ett korsande system av muskler. Dessa indelas i det transverso-spinala systemet. Dessa har precis som de spino-transversella musklerna en uppåt/tvärgående fiberriktning, men till skillnad från de tidigare nämnda har de sitt ursprung på processsus transversus och sitt fäste på processus spinosus. Med andra ord korsar muskelfibrerna varandra som i ett kryss. Detta fiberförlopp gör att en ensidig kontraktion roterar bålen åt motsatt sida som muskeln befinner sig på. En muskel vill nästan alltid dra fästet närmre ursprunget. De kan också hjälpa till vid sidoböjning. Dubbelsidig kontraktion ger, precis som i föregående gruppering, extension i ryggraden. Ett exempel på sådan muskel är m. Multifidus. Även den löper utefter hela ryggraden från nacke till länd.

I ryggen finns även Korta vertikala muskler. Denna muskelgrupp består av muskler med ett rakt fiberförlopp, till skillnad ifrån de tvärgående vi tidigare tittat på. Dessa löper ifrån kota till kota antingen via tvärutskotten eller via spinoserna. Dessa korta muskler har trots sin längd en relativt lång hävarm. Detta gör att de effektivt kan omvandla ryggraden till en fast pelare, alternativt stabilisera valda kotsegment. Kanske har du redan nu sett en röd tråd när vi pratar om ryggens muskulatur? En gemensam funktion som är en del av nyckeln till det som vi kallar samling. Jag tänker på extension, att ”sträcka på ryggen” och göra den konkav. Detta är vad som händer när ryggens muskler på båda sidor om ryggraden drar ihop sig. Även musklerna på halsen ovansida, de som vi är vana att se välutvecklade hos en vältränad dressyrhäst, tillhör extensorerna. När de drar ihop sig urholkas halsen och blir konkav, det vi kallar hjorthals. Likaså musklerna på bakdelens ovansida är extensorer som har till uppgift att sträcka i höften och skjuta på så att hästen kan förflytta sig framåt. Men vänta lite nu! Är inte det motsatsen till samling, då hästen ska runda sin rygg uppåt och blir konvex? Hur kan det komma sig att alla de muskler som vi förknippar med en vältränad och samlad häst utför absolut motsatt rörelse? Lugn bara, vi kommer till den biten också. Det viktiga att minnas här är att nästan alla muskler i överlinjen kan indelas i en kategori som vi kallar ”extensorer”, eller ”sträckare” på svenska.

Motsatsen till extensorerna är flexorerna. På svenska benämner man dem ”böjare”. Dessa är motpolen till extensorerna. Man brukar kalla detta för antagonist, ”den som motverkar rörelsen”. Ingen av grupperna är överordnad den andre, utan båda är lika viktiga för att hästen skall kunna röra sig med bibehållen balans. Flexorerna är de som böjer hästens hals så att den ”går på tygeln”. Det är dem som drar ihop maglinjen så att ryggens välvs uppåt och blir konvex, och det är de som lyfter hästens bakben och böjer i höft, knä och has. Exempel på flexorer är brachiocephalicus, obliquus abdominis, rectus abdominis och iliopsoas Snabbkurs i fysiologi… Nu har vi pratat lite om hur skelett och muskulatur är belägen i hästkroppen och vilka rörelser som finns där. Vi kommer nu in på fysiologi och hur musklerna arbetar. Jag sade att flexorer och extensorer är antagonister till varandra, detta är viktigt att komma ihåg till senare. En muskel kan utföra både dynamiska och statiska arbeten. Ett dynamiskt arbete innebär att muskeln drar ihop sig, eller förlänger sig. Detta kan vi enkelt se varje gång vi utför en rörelse. Till exempel när vi lyfter en arm, så drar musklerna på ovansidan ihop sig, när vi sedan släpper ned den igen längs musklerna på ovansidan ut. Då är det istället antagonisterna som drar ihop sig. Detta har vi också belyst när vi talade om extensorer och flexorer. Både extension och flexion är ett dynamiskt arbete där en rörelse utförs. Vid ett statiskt muskelarbete sker ingen rörelse. Istället utför musklerna en mothållande kontraktion. Vanligtvis för att hålla något uppe. Om vi håller fast vid tidigare exempel, kan vi säga att det statiska arbetet börjar i samma sekund som vi slutar lyfta armen och istället håller den stilla i luften. Statiskt muskelarbete sker hela tiden och är bland annat en stor del i det vi kallar ”hållning”. Det hjälper oss t.ex. att hålla huvudet uppe medan vi läser morgontidningen på bordet. Nu kanske du börjar få en liten aning om vad detta har med ryggträning och samling att göra. När vi rider den unga hästen som ännu inte utvecklat sin muskulatur, rids den i låg form. För att hästen skall hitta denna form krävs att den är mentalt och fysisk lösgjord. Den får inte göra sig hård och stel, då är den inte påverkbar.

Som jag skrev precis i början av artikeln väger hästens huvud åtskilliga kilon. Om du tittar på den översta bilden som visar hästen kranium och halskotpelare inser du strax hur stort och tungt kraniet är i förhållande till den ganska taniga kotpelaren. Allt detta skall hållas upp med hjälp av muskulaturen.

Att rida lång och låg innebär att vi ber hästen att sänka sitt huvud med bibehållen tygelkontakt. När vi gör detta kommer gravitations krafterna att börja verka och vilja tynga hästen nedåt/framåt mot marken. För att hästen skall kunna länga sig med fortsatt balans krävs alltså att extensorerna, d.v.s. muskulaturen på halsens ovansida och rygglinjen utför en statisk kontraktion. De ”håller emot” så att hästen inte faller framåt, börjar springa och/eller blir tung i handen. En häst som känns tung i handen kan aldrig balansera sig bakifrån. Den unga, svaga hästen kan dock kräva lite mer stöd än en äldre, välriden häst. Samtidigt så kommer hästen att flytta lite av sin vikt bakåt för att undvika att dråsa i backen. Den är alltså samlad på bakbenen trots att den går i en låg form. Jag hör alltför ofta kommentarer där ryttarna är rädda för att rida hästarna i låg form eftersom de tror att det sliter på frambenen. Felaktigt utfört är det mycket belastning på frambenen, i synnerhet kotor och senor, men å andra sidan sliter all felaktig ridning på hästen och fördelarna med låg form överväger vida nackdelarna. Det är mycket jobbigare att göra en statisk kontraktion mot att göra en dynamisk kontraktion. Jag brukar förklara för mina elever genom följande exempel; När jag håller lektioner har jag för vana att gå med eleven runt ridbanan större delen av tiden. Det innebär att jag ibland kan gå i flera timmar i sträck. Flera elever har kommenterat att jag borde ha en stegräknare på mig… Hur som helst, när jag går använder jag ju mina benmuskler om vartannat för att böja och sträcka på benen, lyfta och skjuta på. Det är ett dynamiskt arbete som jag orkar göra flera timmar i sträck. Om jag istället skulle sätta mig i ”heta stolen”, del vill säga sätta mig med 90 grader i knävecken mot en vägg på en ”osynlig” stol skulle jag inte orka sitta kvar mer än någon minut åt gången. Detta är ett statiskt arbete där musklerna håller kroppen uppe. När musklerna kontraheras och slappnar av om vartannat får de hela tiden små återhämtningspauser där nytt syre och blod kommer till muskeln. Vid den statiska kontraktionen finns ingen återhämtning och muskeln börjar snabbt producera mjölksyra. Man bör ha detta i bakhuvudet när man tränar sin häst. En häst som efter ett tag börjar slå med huvudet, dra emot bettet eller bli tung och ”stark” i handen berättar troligtvis för dig att den börjar bli trött! Låt hästen vila på lång tygel en kort stund, det räcker ofta med ett varv i skritt, och börja sedan rida på en fräsch häst igen. En häst som är mjuk i kroppen och korrekt skolad kommer inte att ”försvinna” från arbetet i dessa pauser. Tvärt om, den blir bara bättre och bättre! Och glöm inte bort att ”jobbigt” är detsamma som ”effektivt” i styrketräningens värld. När hästen får jobba växlande i låg form bygger den en stark rygg mycket snabbt! Därför finns det heller inga bra ursäkter för att ha en omusklad rygg på en igångsatt häst. Det är lätt att skylla en dåligt musklad rygg på att ”ja, men han har haft en dålig sadel”, eller ”han var väldigt omusklad när jag köpte honom”. Självklart finns det fall där hästen fallit ur på grund av orsaker som man inte kunnat kontrollera, såsom skador eller tidigare felridning. Men eftersom det bara tar ett par månader att bygga upp grundstyrkan i överlinjen har dessa ursäkter normalt sett ett kort bäst före datum. I de flesta fall är det bristande kunskap eller engagemang hos ryttaren som ligger bakom. På bilden på nästa sida ser vi ett exempel på hur en relativt normal hästrygg kan se ut. Denna hästen är otillräckligt musklad i sin rygg och kommer få problem om man inte lägger ned lite tid på att stärka upp den. Man kan se hur ryggraden sticker upp, och skuggorna på hals, bakdel och bakom manken visar att det finns mycket kvar att önska. Hästen har även ett så kallat ”lansmärke”. Den grop som finns på halsens ovansida strax efter manken. Lansmärket fylls ut efterhand med rätt träning. Om detta var en ovanlig syn hade jag varit lycklig, men tyvärr är det alltför vanligt både bland nybörjare och vana ekipage. Att man rider unghästen i låg form för att bygga muskler vet de flesta, men att även en äldre häst, som av en eller annan orsak fallit ur, måste ridas så verkar vara okänt. Vare sig man ridit hästen i fel form, som en stjärnkikare, eller om man för tidigt plockat upp hästen i hög form kommer detta att leda till att ryggens muskler inte utvecklas trots träning. I vissa fall kan muskulaturen till och med atrofiera på grund av syrebrist. Atrofi betyder att en muskel (eller annan vävnad) förtvinar och blir mindre och svagare – alltså raka motsatsen till vad vi vill uppnå med träning! Hästar som länge gått spända i ryggen kommer också att vara mycket ömma i över ryggen. Ömheten leder till ytterligare spänningar och man hamnar i en ond cirkel. I dessa fall behövs ofta en paus ifrån ridningen. Man behandlar med massage, stretching och i vissa fall med antiinflammatorisk medicinering för att få tillbaka normal funktion i musklerna. Sedan bygger man upp hästen med promenader, tömkörning och longering i låg form innan man börjar belasta ryggen med sadel och ryttare igen. Denna artikel är inte skriven för att vara ett tillrättavisande pekfinger. Jag hoppas istället kunna väcka ett intresse för hur man kan träna för att få en starkare och mer hållbar ridhäst.

Ordförklaringar

• Columna Vertebrae – Ryggraden
• Sensorisk neuron – Känsel nerv
• Motorisk neuron – Rörelse nerv
• Processus transversus – Tvärutskott på kotan
• Processus spinosus – Tornutskott på kotan
• Atlas – Första halskotan
• Axis – Andra halskotan
• Thorax – Bröstkorgen
• Costa – Revben
• Vertebrae cervicales – Halskotorna
• Vertebrae thoracicea – Beläget mot thorax
• Vertebrae lumbales – Ländkotorna
• Sacrum – Korsbenet
• Ilium – Bäckenets övre del
• Os coccygis – Svanskotorna
• Atrofi – Förtvining
• Lateralt – Åt sidan till
• Flexion – Böjning
• Extension – Sträcka
• Lateral flexion - Sidoböjning
• Kissing spine – Benpålagringar mellan spinoserna
• Isoton kontraktion – Sammandragning
• Excentrisk kontraktion - Förlängning
• Spino-transversella systemet – Muskler grupperade med uppåt/tvärgående fiberriktning som urspringer från spinoserna och fäster på tvärutkotten.
• Transverso-spinala systemet - Muskler grupperade med uppåt/tvärgående fiberriktning som urspringer från tvärutskotten och fäster på spinoserna.
• Korta vertikala muskler – Muskler som löper med rakt fiberförlopp från kota till kota.
• Agonist – Muskel som utför rörelse
• Antagonist – Muskel som motverkar en rörelse