D
e allra flesta är överens om att det är bra att träna sin sits. Men om man frågar när de gjorde det sist serveras ofta svaret med ett generat skratt “ja… det borde kanske ske oftare, men…”. Sanningen är den att senaste sitsträningen skedde senast de satt på hästryggen, vare sig de var medvetna om det eller ej. För oavsett om vi vill eller inte så kommer varje sekund som vi spenderar i sadeln att sätta sina spår och lära oss nya vanemönster - ibland bra, och ibland dåliga. Vore det då inte bättre om vi kunde vara mer medvetna om dessa vanor och påverka vilka mönster vi tar till oss eller inte? Det är i alla fall min fasta övertygelse som ryttare och instruktör.
Hjälperna. Att rida handlar om att ge signaler som hästen kan förstå och svara på. På ryttarspråk heter det att man ger hjälper. Dessa hjälper består av ryttarens ben, säte, armar och händer samt i viss mån av spö och röstkommandon. Utöver detta utgör även ryttarens hållning en viktig hjälp, och ingår i det vi kallar för vikthjälper. Som du ser består de allra flesta av hjälperna av ryttarens kroppsdelar. Vissa av dem är i direkt kontakt med hästen som skänklar och säte, andra ger mer indirekt påverkan som hållning och vikthjälper. Att kunna kontrollera sin kropp på hästryggen är svårare än det ser ut. Det vet alla som någon gång gett sig i kast med att rida. Som nybörjare skumpar man än hit än dit och tycker att traven går oändligt fort, för att inte tala om galopp! Men efter ett tag börjar det kännas mindre skumpigt och farten känns inte lika hissnande. Man börjar kunna styra och påverka hästen, och det börjar bli bekvämt att sitta på hästryggen. Detta är ett stort steg. De flesta ryttare kan nog minnas den första galoppen då man kände sig som herre över världen (och hästen)! Här känner många ryttare att de inte längre behöver jobba aktivt med sin sits. Man börjar tänka “idag skall jag få hästen att ställa till vänster“, istället för “idag skall jag öva mina ställande hjälper i vänstervarvet“. Det är ju du som är den intelligenta av er två. Varför skall hästen behöva lära sig din halvknaggliga rid-dialekt, när du själv kan lära dig prata flytande ridkonst-iska?
Balans. Att vara i balans är inte ett konstant tillstånd. Det är något som vi tappar och fångar hela tiden. Att ha bra balans innebär att tidigt kunna styra och korrigera vår kroppsposition så att våra rörelser blir välavvägda och samstämda. Hästen är oerhört balanskänslig. Den känner av minsta rörelse, minsta svaj som ryttaren orsakar. För att en häst skall bli hållbar och klara av att bära upp sin ryttare krävs att den kan höja upp sin rygg med hjälp av både mag- och ryggmuskler samt bära mer av sin vikt på bakbenen. Detta kan inte ske om ryttaren sitter som en propp på ryggen. Om ryttaren blir stel i sitt bäcken kommer det att hindra ryggens svängningar och göra hästen svankig och stel. Att vara för slapp är ett lika stort fel. Att gå med en ryttare som skumpar eller “wobblar” är som att försöka springa till bussen med en för löst packad ryggsäck. Hästen måste belasta sin höger och vänstersida liksidigt och inte bära mer av sin egen och ryttarens vikt åt ena eller andra hållet. Vi lägger mycket tid på att rakrikta hästen, medan det i många fall är vi själva som är oliksidiga. Om ryttaren sitter bara en centimeter snett kommer 10% av dess vikt att flyttas åt det hållet. Det innebär att hästen får bära 60% på ena sidan och 40% på den andra. Då måste hästen kompensera för ryttarens snedhet. Den blir stel och styv i musklerna och känns ofta tung och oböjlig att rida. En häst av mer känslig natur kan istället bli vinglig och ovillig att ta stöd. Det finns studier som visar att de allra flesta ryttare håller mer i högertygeln. Troligtvis ett resultat av att de flesta av oss är högerhänta på marken. Som ryttare måste man vara “likhänt“.
Signaler. Det finns flera olika anledningar till att hästen inte svarar på en signal så som vi hade tänkt och de allra flesta finns, som ni kanske redan listat ut, att hitta hos ryttaren. Många av de signaler vi använder oss av kan verka självklara för ryttaren. Som att hästen skall gå framåt när vi skänklar och stanna när vi kramar tygeln. Men de är inte alls lika självklara för hästen. I början av en hästs utbildning är det mer logiskt för hästen att gå emot det tryck som skapas av våra hjälper. Det kallas för mottrycksprincipen. Det är alltså väldigt viktigt att hästen från början får en bra grundutbildning. När sedan hästen förstår vad de grundläggande hjälperna betyder är det så upp till ryttaren att koordinera sin kropp på det sätt som hästen lärt sig förstå. Ofta kan man behjälpligt få hästen att utföra det den skall även med en dåligt sits och inverkan, men den kan aldrig dansa.
Reflexer. Vissa reflexer föds vi med, men lika många (eller fler) reflexer är inlärda. Normalt sett går signaler via de sensoriska nervtrådarna till ryggmärgen och sedan till hjärnan. Där bearbetas informationen och sedan skickas ett svar i de motoriska nervbanorna som går ut till musklerna och ger en respons i form av kontraktion eller relaxation. I ryggmärgen finns även ett så kallat interneuron som kopplar direkt från det sensoriska neuronet till det motoriska. Interneuronet hjälper oss att reagera blixtsnabbt. Eller ja, rättare sagt från 0,3 sekunder, som de snabbaste reflexerna ligger på och uppåt. Det klassiska exemplet är förstås hur man rycker till sig handen när man bränt sig på t.ex. en varm platta, innan man insett att det gör ont. På samma sätt drar muskulaturen ihop sig när du snubblar för att skydda kroppen mot övertöjningar med rupturer som följd. När man sitter på ett djur som kan röra sig i 60km/timmen, och väger flera hundra kilo vill det till att man kan reagera tidigt, annars har man hunnit en bra bit ur kurs och balans och måste använda mer kraft för att komma tillbaka.
Koordination. Proprioception. Proprioception kan översättas som “kroppskännedom“. I muskler, senor, ligament, ledkapslar och hud finns så kallade proprioreceptorer. Dessa skickar signaler via ryggmärgen till bl.a. lillhjärnan med information om var våra kroppsdelar befinner sig. De kan också registrera tryck och beröring. I lillhjärnan koordineras det som kallas för “bakgrundsrörelser”. Begreppet innefattar alla rörelser som vi gör mer eller mindre på automatik. Vi kan t.ex. gå nedför en trappa samtidigt som vår koncentration ligger på att knäppa sista knapparna i blusen eller skjortan. Man kan säga att det i lillhjärnan finns rörelsekartor som talar om för oss hur en rörelse skall ske - vilka muskler som skall aktiveras, hur fort/långsamt de behöver arbeta, hur mycket/lite kraft som skall användas o.s.v. När man skall lära sig en ny rörelse, oavsett om det gäller att lära sig gå eller lära sig koordinera hjälperna för en galoppiruett så saknas det ritningar i hjärnan för hur det ska gå till. Vi vet inte ännu vilka muskler som skall användas, hur mycket kraft som går åt och hur fort vi måste reagera. I lite mer komplicerade rörelser krävs ofta en serie av reaktioner. Det räcker inte att aktivera en muskel och sedan hålla kvar där. Ridning är full av sådana här rörelsekedjor. Till exempel något så enkelt som att lägga en volt. I volten skall din inre skänkel föras något framåt, din yttre skänkel något bakåt, din yttre hand skall bibehållas buren med kontakt, din inre hand skall krama om tygeln och ge signaler till hästen att ställa i nacken. Din blick skall vara riktad framåt och se vägen. Dessutom måste du se till att sitta mitt över hästen och inte låta den trycka ditt säte mot utsidan av volten så att du viker dig i midjan. Eftersom du sitter på en levande varelse måste du dessutom hela tiden känna av vad som händer under dig. Kanske behövs där mer ytterhjälper om hästen flyter iväg utåt? Eller mer innerhjälper om den inte böjer sig tillräckligt eller lutar inåt. Kanske behövs det mindre av någon av dina hjälper? Du kanske tar för mycket i innertygeln och använder för lite skänkel? Eller så har du tappat framåtbjudningen och måste lätta i fram och driva med skänkeln. Kanske vill du vika handlederna, spänna armarna, spreta med tårna eller dra upp hälen? Ja, som du ser så kan den mest enkla rörelse innebära tusentals små muskelreaktioner som skall koordineras.
Inlärning. För att hjärnan skall vara mottaglig för inlärning måste vi vara i rätt sinnesstämning. Stress hämmar minnet och gör att vi får svårt att koncentrera oss på det som skall läras in. Dessutom gör stress at vi blir spända och stela i musklerna vilket försvårar rörelsemekaniken och gör att vi får svårare att göra avspända, välavvägda rörelser. Rörelsemönstret blir kantigt och koordinationen sämre. Vi kan inte längre avgöra objektivt hur mycket kraft/spänning som behövts eller vilka muskler som varit aktiva. Dessutom är hästen mycket känslig för stress och kommer att reagera med att bli spänd och okoncentrerad. Först måste du alltså slappna av och göra dig öppen för nya intryck. Chansen för att vi ska minnas något som vi lärt oss ökar ju fler av våra sinnen som varit inblandade i upplevelsen. Syn, känsel, lukt, hörsel, känslor är några av de sinnen som kan vara aktiva. För en ryttare är känseln det viktigaste redskapet. Det betyder inte att vi skall försöka lära oss så “stora portioner” som möjligt åt gången. För att inlärningen skall bli effektiv bör man dela upp rörelsen så att man först övar in detaljerna en och en. När man övar något första gången kan det kännas obekvämt och ovant. Reaktionerna är ofta långsamma och när de väl kommer är de för stora. Man använder mycket kraft men får ett litet resultat. Men vart eftersom blir det mer och mer naturligt. Du “rider med ryggmärgen“. Glöm inte att principerna för inlärning gäller din häst också… På Spanska Ridskolan i Wien får eleverna öva upp balans, koordination och en perfekt lodrätsits på longerlina innan de får rida självständigt. I Sverige saknar vi denna tradition (och i de flesta fall även möjligheten). Men en bra sits kan tränas upp ändå! Det kräver mycket arbete från ryttarens sida och en instruktör som kan ge feedback och instruktioner om rätt saker vid rätt tillfälle.
Precisa instruktioner! När jag håller lektioner försöker jag alltid vara så konkret som möjligt när jag ska ändra på ett gammalt, inlärt mönster. Instruktioner som “slappna av” eller kort och gott “Rid!” kan vara jättebra för den ryttare som vet var den blir spänd eller vad det innebär att “rida”, men för många är det så att man är omedveten om vart ens spänningar sitter och fram för allt hur man skall göra istället. Annars hade vi ju alla varit toppryttare i Grand Prix klass. Istället för att säga slappna av i armarna, kan man till exempel säga böj armbågen mer/mindre. En ryttare som är låst i sin bröstkorg kan få instruktionen att bli bred över bröstkorgen och slappna av i bröstmuskulaturen. Instruktioner som dra ihop skuldrorna eller sträck upp dig resulterar för det mesta bara i mer spänningar och låst bröstkorg. Eleven får utföra instruktionen i stillastående innan den upprepas i skritt och sedan i trav, och eventuellt galopp. På detta sättet blir ridningen mer effektiv och ryttaren får själv en förståelse för hur den kan förbättra sin ridning. Både erfarna ryttare som tävlar aktivt och absoluta nybörjare kan dra nytta av det här sättet att lära sig på. Allt som krävs är viljan att utvecklas och kanske att kunna lägga gamla föreställningar och prestationskrav på hyllan. Och glöm inte: Ridning är sitsträning!