S
å var man hemma igen då efter ett underbart lärorikt halvår som beridarelev i Pamfou/Frankrike hos Isabelle Judet, internationell dressyrdomare, tränare och ryttarinna. Det har varit en fantastisk upplevelse fylld av nya upplevelser, mat, kultur och kulturkrockar. Men först och främst av hästar, hästar och åter hästar. Och dressyr!
Mitt första intryck av Parc de Chapuis var dock inte så soligt. Jag kom fram en kall kväll i november. Bilen som Jean-Claude hämtade mig i luktade konstigt, det var kolmörkt ute och det regnade. Mitt rum var fortfarande råfuktigt och kallt, och det lilla värmeelementet lyckades inte göra mycket för att ändra på den saken. Min säng var liten och gammal, med en stor grop i mitten och en knölig och platt kudde. Jag vaknade stel och frusen dagen därpå. Jag åt min frukost ensam i clubhuset. En frukost som bestod av torrt bröd utan smör (eftersom jag ännu inte kommit på att man måste värma brödet i ugnen för att kunna bre det stenhårda smöret), och ett äpple. Jag kände mig minst sagt missmodig och undrade vad jag gett mig in på egentligen.
Men sen var det dags att börja rida. Tiffanie hjälpte mig tillrätta och visade vilken utrustning jag skulle använda och vilken häst jag skulle rida - Hotegam (det tog mig minst en vecka att kunna uttala - "Åttgam"). Jag var nog lite nervös, men det hade jag inte behövt vara. Isabelle är en underbar tränare. Hon har ett sett att bryta ned ridningen så att den blir väldigt enkel och självklar. Något som jag noterat tidigare att många utländska tränare är bra på och jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att vi i Sverige helt enkelt krånglar till det för mycket.
På bara denna första lektion fick jag ett flertal aha-upplevelser. Trots det så är det inga konstigheter som lärs ut. Bara vanlig, enkelt, klassisk dressyr - så som den ska vara. Rak, tydlig, okomplicerad, effektiv och alltid med kärlek och respekt för hästen.
Det kan vara svårt att beskriva i text vad jag har lärt mig eftersom de kommandon som används är de samma som nöts på vilken svensk ridskola som helst. T.ex. begreppet hand utan skänkel, och skänkel utan hand. Något som jag hört sedan jag var barn och trodde jag förstått för länge sedan, men jag har fått omvärdera och lära om. och först nu börjar jag förstå vad begreppet egentligen innebär. Likadant har jag fått omvärdera begrepp som "frammåtbjudning, rakriktning, kontakt, schvung och samling". Alla de ingredienser som behövs för att få hästen att dansa sig igenom ett dressyrprogram.
En av de första aha-upplevelserna kom när Isabelle redan den första lektionen förklarade för mig hur hon ville att jag skulle använda mina händer. Mina svenska tränare har alla jobbat mycket med ledande tygeltag och breddade händer som ett verktyg för att få hästen att slappna av och bli rundare i överlinjen. Faran är att man lätt kan fastna i den breddade handställningen, och hästen är ändå inte korrekt eftergiven på tygeln! Jag ser det ofta bland mina nya elever. Detta var bannlyst hos Isabelle. "Quiet with them hands! It's his job to give not yours!". Uttryckt på det sättet blir det plötligt väldigt logiskt. Så fort vi flyttar runt våra händer kommer trycket i hästens mun att ändras och den får inget att ta stöd och kontakt med, och kan därav aldrig bli helt eftergiven på tygeln. När hästen förstått att den skall ge efter för trycket och slappna av i nacke och mun blir den lyhörd för mycket små kramningar med handen och du kan göra de där osynliga hjälperna som alla eftersträvar. Det kan i början krävas lite mer tryck, men det är extremt viktigt att för den sakens skull aldrig bli stum och stel i armar och skuldror. "Strong hands, but soft in the shoulders". Här gäller det att lära sig skilja på att stänga handen, och på att spänna armar/skuldror. Hästen ska känna att vi är bestämda och vet vad vi vill, men den ska inte känna sig begränsad, fångad eller som att ryttaren håller sin balans i handen. Så fort vi låser armen kommer hästen känna sig instängd och fasthållen. Även om hästen skall ge efter och vara på tygeln när vi rider kommer den inte vara helt stilla med huvud och hals. När hästen är korrekt på tygeln, dvs avspänt eftergiven, kommer det att gå som en vågrörelse genom halskotpelaren fram till bettet. När vi är lösa i armarna och skuldrorna kan vi följa med i denna rörelsen, och fortfarande behålla en konstant mjuk kontakt. Vi kan då vara mer eller mindre starka/mjuka i våra händer för att ge signaler och kommandon till hästen.
"Hand utan skänkel och skänkel utan hand". Att aldrig använda hjälper som motsäger varandra samtidigt kan ju verka som det mest naturliga och självklara i hela världen. Varför skulla man be hästen gå frammåt med skänkeln samtidigt som handen säger stopp? Dock har jag efter ett halvår i Frankrike insett att det ofta är precis det vi gör. När jag först började rida för Isabelle var hon på mig som en igel "Give and go, give and go!". Jag tyckte själv inte att jag höll i hästarna när jag ökade (och hade heller aldrig fått höra det från någon av mina tidigare tränare trots sina internationella meriter). Plötligt kunde jag rida fram en otrolig trav i hästarna. Och tänk vad enkelt det plötsligt blev att göra fantastiska ökingar när jag bara lättade ett gram i handen precis innan varje ökning! Eftersom det är mitt säte och min ram som behåller hästens form behöver jag inte hålla den i handen.
Omedvetna hjälper. Att knipa sig fast med benen är också en hjälp. Kanske inte för dig, men för hästen känns det ingen större skillnad mellan en ryttare som kniper och en ryttare som vill använda skänkeln till att öka, flytta, böja o.s.v. Istället för att bilda ett ramverk runt hästen, blir du beroende av hästens balans. Hästen kommer att forma dig istället för tvärt om... Kniper du dig fast med skänkeln? Nä, det trodde inte jag heller att jag gjorde... Men jag blev snabbt fråntagen den illusionen. "Remove your legs from the horse. More away! More!", fick jag höra de första veckorna. Och när jag började anstränga mig på riktigt för att hålla benen borta, så insåg jag snabbt hur mycket jag hade gjort med dem i onödan - och hur mycket bättre hästarna gick utan onödigt "brus" i bakgrunden. Aha!
Likadant kände jag när Isabelle en dag sa "More flexion. No! Dont let her twist your body! Push on your right stirrup, turn your body toward me - and voíla!" Plötsligt sa hela min kropp samma sak och hästen kunde flyta fram genom öppnor och slutor utan problem. Aha! Är det så enkelt! Varför har ingen sagt det tidigare?
Isabelle ger instruktioner som är korta och precisa, och väldigt enkla att förstå och utföra. Dom går alltid till kärnan av problemet utan att krångla till det. Detta hoppas jag kunna ta med mig hem till Sverige och dela med mig av till alla som är intresserade. Jag har lärt mig att rida med mer energi, mindre och tydligare hjälper och starkare sits. Jag har lärt mig utbilda hästar från 2½ års ålder till PSG dressyr. Jag känner mig speciellt trygg på unghästar 3-5 år, där jag spenderat många timmar i sadeln med att ta fram gångarter och lära in de rörlser som krävs vid visning av de unga hästarna. I grund och botten handlar det om att rida hästarna frammåt och ge dem friheten att ta kraft från bakbenen, genom ryggen och upp genom bogarna. Att rida i uppförbacke. Och inte hänga i handen och kväva rörelsen. Att ha balansen i sätet och stigbyglarna. Att sätta styrkan i rygg, säte och skänklar, och inte i handen. Då förvandlas plötsligt hästarna ridningen blir magisk - och beroendeframkallande!
Ett stort tack till Isabelle, Jean-Claude, Fanny, Miléna och alla andra som på olika sätt hjälp, stöttat och förgyllt min tillvaro!